EVAS VÄRLD / Eva Holmberg-Jacobsson, 1910-2003
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 1 år
FÖRLAGSNY, se fler bilder! Katalog över hennes samtliga verk i Helsingborgs museers samlingar 2005. Limbunden, 63 sidor rikt ill. i färg och svartvitt, 21x26 cm. Eva Holmberg-Jacobsson var en svensk bildkonstnär född i Malmö. Hon målade naivistiska landskap och interiör i en livlig kolorit ofta badande i ett vitgult ljus. Tingen är viktiga och iögonfallande i Holmberg-Jacobssons värld. "Vad fanns i Eva Holmberg-Jacobssons värld? Ett bord med frukter, en blomvas, en hatt som ligger på vilstolens armstöd. I det hörn av rummet vi inte ser står ett staffli. Genom det öppna fönstret syns stranden, palmerna, de badande och havet. Allt badar i vitgult ljus, allt är "luxe, calme et volupté". Baudelaires slutord i sonetten "Invitation au voyage" ("Inbjudan till resa") har blivit svåröversatta: "luxe" är inte detsamma som vulgär lyx utan snarare bekymmersfrihet, och det sensuella "volupté" är inte "vällust" i dekadent mening. "Calme" är oföränderligt "stillhet, lugn", den stillhet som tavlan rymmer i sin utsikt över den egna världen: rösterna från stranden hörs på avstånd, det fläktar svalt genom de höga franska fönstren; lätt blomdoft. Målningen är gjord så sent som 2002, året före konstnärens bortgång, troligen inte på plats vid Medelhavet. Dess titel, "Nostalgie Côte d'Azur", rivieranostalgi, antyder det. Bilden kan ses som ett koncentrat både av Eva Holmberg-Jacobssons minnen från många vistelser i Sydfrankrike och av den målardröm som under hela 1900-talet gjort Provence och franska medelhavskusten till konstens förlovade land, den plats där ljuset är generöst, där motiven ger sig själva, där livet är lätt att leva. Samtidigt skiljer sig bilden inte i grunden från de många andra franska motiv som finns utställda på Kulturmagasinet. Det nostalgiska återblickandet innebär alltså inte en idealisering i högre grad, drömmen är densamma och man frågar sig om inte konstnären måste ha upplevt den som verklighet. Visst är den en idyll, men det är lätt att glömma att det inte behöver vara ett passivt begrepp: idyllen kan vara en aktiv motkraft i förhållande till livets och vardagens kaos. Näst sista raden hos Baudelaire antyder den dimensionen: "là, tout n'est qu'ordre et beauté" - där är allt ordning och skönhet, där finns ett annat liv att sträva mot; liksom utopin kan idyllen vara radikal. Föremålen är viktiga och påfallande synliga i Eva Holmberg-Jacobssons värld. Utan att vara symboliska anger kläder, möbler och blommor vad som för henne utmärker det goda livet. Det är ändå en enkel tillvaro, och dess viktigaste ingrediens är det spridda ljuset som väcker färgskalan: milt grön, luftigt gul, himlens och vattnets lätta blå, accenter i rött och orange. Några tidiga bilder är i olja, bland annat ett fantastiskt självporträtt från 1933, men den teknik hon stannar för är temperan, som ger henne möjligheter till skiftningar och lasyreffekter - det är det genomlysta, inte det täckande hon vill förmedla. Ola Billgren, en konstnär av delvis annat kynne, ägnade flera essäer åt att försöka förklara Pierre Bonnards måleri och dess dragningskraft på honom själv. Det är lätt att tänka på Bonnard inför Eva Holmberg-Jacobssons bilder, och jag har en känsla av att den kärlek till den ljusa, obekymrade tillvaron de rymmer för henne var självklar och inget som behövde omgärdas med resonemang. Det ger hennes bilder en svåremotståndlig direkthet, och i de fall då sötman och turistmåleriet hotar räddar hennes skicklighet med penseln oftast motiven. Naturligtvis väcker en donation av det här slaget en speciell nyfikenhet: vilka var de bilder konstnären valde att behålla för sig själv? Liksom fallet var med utställningen "Picassos Picassos" får man konstatera att det suveräna urvalet inte är för handen här. Slump och tillfälligheter har väl spelat in, säkert ekonomiska omständigheter. I vissa fall är det uppenbart varför de målningarna stannat i hennes ägo - familjebilder, självporträtt, studier - i andra antar man att just det motivet och den upplevelse som ligger bakom rymt viktiga och goda minnen. Och kanske är det så det skall vara: livet och konsten sammanflätade". Jonas Ellerström
