RETORISKA FRÅGOR - TEXTER OM TAL OCH TALARE FRÅN QUINTILIANUS TILL CLINTON - TILLÄGNADE CURT JOHANNESSON
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 3 år
Norstedts. Originalutgåva uppl. 1995. 307 s. Inbunden. 23,5x15,5cm. Nära nyskick. Skyddsomslag finns i mycket gott skick. Delvis illustrerad, Små riss. Den mångsidiga retoriken och retorikern För de gamle, för greker och romare, var retoriken konsten att tala väl, ars bene dicendi. När den stora franska Encyklopedien i mitten av 1700-talet definierar begreppet retorik, ägnar man några inledande rader åt att utreda varför tillägget väl, bene, bien är onödigt. Konsten att tala räcker så bra. All kommunikation syftar ju till övertalning, och ingen väljer medvetet annat än medel som är avpassade för detta syfte. I dag är begreppet och ämnet retorik ännu vidare. Konsten att tala har blivit konsten att försöka övertyga med vilka medel och medier som helst. Retorik är studiet av denna konst och dess instrument. Eller dels vältalighet praktiken, dels teorin om denna, som Kurt Johannesson formulerar saken i vår svenska Nationalencyklopedi. Idealbilden av den retoriska arenan är inte längre en athensk folkförsamling eller en romersk domstol. Retorikens sinnebildliga medium är inte längre den mänskliga rösten riktad till ett mänskligt öra. Retorik kan vara det mer eller mindre improviserade talet (i denna bok demonstrerat av Hans Alfredson) men lika väl studiet av ett noga intränat regelverk för muntlig och skriftlig kommunikation (Stina Hansson), numera kanske främst praktiserat inom juridiken (Leif Silbersky). Retorik har av ålder varit offentliga framträdanden av enskilda, färgstarka individer med den egna personligheten, språket, rösten och apparitionen som arbetsverktyg (Bo Strömstedt, Christer Åsberg), stundom, visar det sig, bristfälliga eller nedslitna verktyg (Ulf Örnkloo). Men offentlig retorik tenderar alltmer att bli väldiga massmediala projekt, där talaren har tillgång till enorma resurser och är satt att förkroppsliga och synliggöra det övertygande budskåpet snarare än att enbart framföra det (Erik Åsard). Retorik kan också vara de Retorik kan också vara den ordlösa åtbörden, det stumma spelet (Per Olov Enquist) eller ett diffust sjukdomssymptom på jakt efter ett diffust sjukdomssymptom på jakt efter en bekräftande diagnostisk etikett (Karin Johannisson). Retorik kan vara inte bara det muntliga flödet utan också dess tvekljud och pauser (Olle Josephson) eller de markörer som i skrift ersätter och avbildar dem (Siv Strömquist). Retorik kan vara kulturella konventioner som säkerställer en gruppidentitet, t.ex. sättet att skriva boktitlar (Tore Frängsmyr) eller valet av former för födelsedagsfirande (Lena Johannesson). Retoriken är av tradition knuten till texter, till tal eller nedskrivna tal, men retorikens lagar gäller i lika mån för opera (Marie-Christine Skuncke), teater eller film (Leif Zern) och andra publika spektakel, även av akademisk art (Bengt Landgren). Retoriken är omhuldad av samhällets stöttepelare både i nuet och i historien (Leif Åslund) men har setts med misstro när den ställt sig i maktlösa gruppers tjänst (arbetarrörelsen: Eric Johannesson) eller förvaltats av marginaliserade minoriteter (USA:s fattiga: Bruce E. Grönbeck) eller rentav majoriteter (kvinnorna: Brigitte Mral). Samtidigt öppnar sådana gruppers Övertalningsstrategier nya vägar för retoriken både som konst och som vetenskap. Dessa vältalighetens olika arter, och det kritiska studiet av deras yttringar förr och nu, ryms alla inom begreppet retorik. Retoriken är expansiv och den har trängt in på gamla ämnens domäner. I ett tidigare skede, för några hundra år sedan, gick utvecklingen i motsatt riktning: predikan (Bernt Olsson), bildkonsten (Allan Ellenius) och romanen (Lars Gustafsson) stretade ned retorikens betsel i munnen och frigjorde sig, för stunden eller för gott. Rån dess överhetsanspråk. Uppdelningen av retoriken i argumenterande filosofi och deskriptiv poetik, en rationell klyvning som 1500-talstänkaren Peter Ramus brukar få bä hundhuvudet för, gjorde att retoriken långsamt, långsamt skrumpnade till e underavdelning inom stilistiken, ?la rhétorique restreinte? som Gérard Genette döpt den till, en ?inskränkt, begränsad? retorik eller om man så vill en ?död? retorik. Walter Jens har daterat dödsfallet till 1750, men sorgearbetet tog avsevärd tid och är nätt och jämnt avslutat; det är betecknande Brian Vickers standardverk av så sent datum som 1988 bär den oväntat och onödigt undfallande titeln In Defence of Rhetoric. Ty den retoriska återuppståndelsens påskdag har redan timat, och budkapet om detta har spritts över världen för alla pingstens vindar, på många språk och med varjehanda tungotal. Att retoriken som var död nu har stått upp igen har många orsaker. Vi lever alltmer i en värld av ljud och bilder, vi 4 beskjuts med retoriska kartescher, träffas av skrot och splitter, fragment och flisor. Språket uppfattas som en skapare av verklighet och mening, inte som n ett verktyg för att förmedla den mening som en sanningssökande individ tycker sig urskilja i en objektiv verklighet. Demokratiska processer, konsumtionssamhällets stökiga marknadsplatser, mediernas massiva kanonader. Har gjort varje medborgare till en aktör på retorikens arena, som övertalare och, mestadels, som övertalad. Retoriken som vältalighet och konst finns redan här och har erövrat en maktställning åt sig. Retoriken som vetenskap har återuppstått, eftersom behovet att tillägna sig övertalningens instrumentarium är stort och därför att studiet och utforskandet av de retoriska manövrerna på de ekonomiska, politiska, juridiska, estetiska, medvetandeskapande osv. fälten är en nödvändig motkraft som kritisk instans, en utsiktspunkt för överblick, en viloplats för helhetssyn. Att retoriken skulle ha varit helt död, just under de ca 150 år då denna utveckling accelererat ? är en akademisk synvilla. Under den tiden har retoriken som praktisk färdighet blomstrat, i parlament och rättssalar, på predikstolar och talartribuner, framför radiomikrofoner och TV-kameror. I Sverige har det inte minst inom folkrörelserna, funnits en solid undervisning i retorik, en livskraftig litteratur och en levande debatt i ämnet under den tid då ordet ?retorik? existerade endast som skällsord. Att man ändå har rätt att tala om en död retoriks återuppståndelse (Jörgen Fafner) beror just på att ämnet är så mångskiftande. Den döda retoriken var den akademiska disciplinen retorik. Det är den som har återuppstått under de senaste decennierna. Kenneth Burkes och I.A. Richards iakttagande av den litterära kommunikationens villkor, E.R. Curtius återupptäckande av toposläran, Theodor Viehwegs och Chaim Perelmans framhävande av argumentationen i juridik och filosofi, Heinrich Lausbergs eller Jacques Dubois och hans Liége-grupps ombesiktningar av rop- och figursystemet är några viktiga milstolpar ? som givetvis inte avser att mäta ut hela den tilländalupna sträckan eller utpeka just den som den enda raka. Om den retorik som nu gör sig bred vid universitet och akademier är samma retorik som den vid 1800-talets ingång saligen bortsomnade kan med fog fundera över (Stig Strömholm). Har vi i dag något att lära av ofistikerat systematiserade iakttagelser av uttrycksvanor och tankesätt hos ett disputerande maskulint slavägarskikt i antika stadssamhällens kortlivade institutioner? En retorisk fråga som tyst kan besvaras med ja eller nej. Att läsa ett rättegångstal av Lysias eller en politisk oration av Cicero ger intrycket att avståndet trots allt inte är så stort men förstärker samtidigt insikten om att variationen i utbud av genrer, kanaler, tekniker osv. har gjort den retoriska situationen definitivt och oåterkalleligt annorlunda. Retoriken som vetenskap har en historisk inriktning som fyller seglen med förlig vind men också kan ge farkosten slagsida. I Sverige är återuppståndelsen synliggjord genom den nyinrättade professur i retorik som Kurt Johannesson innehar sedan 1988. Han har gett ämnet ett stadigt fotfäste vid akademin; professuren överfördes från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet till Uppsala universitet
