Kvinnan som mötte en hund
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 1 månader
Albert Bonniers 2000. Inbunden med skyddsomslag, 236 sidor, 470 gram. Nära nyskick. Publicerad 2011-07-25 10:22 Skriv ut Öka textstorlek Rätta artikeln Läsarreaktioner Tipsa via e-post 0 kommentarer Herdestunder Läs fler artiklar. Mellan plikt och passion Sexskildring som politiskt vapen Skaldens dröm om sexuell sanning Ulf Lundell vid porrens gränslinjer Nin erotiserar hela tillvaron Förförisk herdestund i biblioteket Allt om: Herdestunder När den ensamma Vera i Elsie Johanssons roman blir hundvakt får hon ny själv känsla, men i sin sexuella nöd överskrider hon också en omöjlig gräns. Ulrika Milles om ett tragiskt kvinnoöde. När den ensamma Vera i Elsie Johanssons roman blir hundvakt får hon ny själv känsla, men i sin sexuella nöd överskrider hon också en omöjlig gräns. Ulrika Milles om ett tragiskt kvinnoöde. Hon tillhör samhällets mest osynliga i både statistik och verklighet. Vera Backman är kvinna i övre medelåldern, ogift, barnlös, plikttrogen och utan större pretentioner på livet. Hon delade bostad med sin mamma till mammans död, och när medelålders Vera fick sitt första egna hem ställde hon mammas foto på paradplatsen. Vi möter henne flera gånger om dagen, på bussen, i kassan någonstans. Vi ser henne inte. Hon ser att vi inte ser henne. Hon har förlikat sig med det. Elsie Johansson ger i den märkliga och ruggiga romanen ?Kvinnan som mötte en hund? från 1984 ett porträtt av Vera Backman som en dubbel gestalt. Dels är hon en uråldrig representant för hemmadotterns öde att offra sig för en äldre generation och befria sina syskon i en värld före gemensam välfärd, dels är hon en modern självförsörjande kvinna i folkhemmet. Hon arbetar på ?Verket? och arbetslivsskildringen liknar Elin Wägners i ?Norrtullsligan? från 1908. Här finns stoltheten över att vara en kugge i ett samhällsmaskineri som skapar framtid och de framväxande utopierna om en annan ordning odlas på kafferasterna så de inte blir för yviga. Så länge Vera sitter vid sitt skrivbord är hon trygg i sin identitet som duglig kraft, men när hon blir sjukskriven rasar allt. De inre demonerna får fritt spelrum när den yttre korsetten släpper. Det är en historia om att försöka passa in bland andra människor men aldrig lyckas, och en dag dra efter andan och inse att det inte är många år kvar. Sanningen hinner upp: ingen behöver henne egentligen, har aldrig gjort. Att hon var en god dotter var bara praktiskt. Det är när hon blir tillfällig hundvakt åt hunden Mister Mac, Makken, som det händer. Hunden som hon beundrar, vars sårbarhet och skönhet skänker också henne en resning på promenaderna. Då liknar hon en riktig människa: en ägare, en älskad matte, en kvinna omgiven av andra som beror av hennes omsorger. Elsie Johansson gör det så snyggt. Långsamt blir Makken mindre djur och mera varelse, liksom Vera blir mindre självutplånande, nästan frimodig. När de båda i hennes sovrum överträder gränsen för sin art är det ett möte som kunde vara en erotisk fantasi eller en längtan med ett gosedjur i famnen, men är en människas sista hopp om gränsupplösande närhet. För ett ögonblick finns liv mot hennes kropp, han är ?tung som ett barn? men fast och stark, och låter sig hanteras av hennes smekande händer, ?han breddar en aning och högerhanden sluter sig kring hans testiklar?. ?Då faller bilan?. Hon inser vad hon har gjort. Smekt och åtrått en hund! Äcklet som drabbar Vera, jag tycker att det stänker om sidorna. Det tidiga 1900-talets hårda uppfostran av en flicka utan större marknadsvärde träder plötsligt i funktion i romanen. Efter sitt syndafall med hunden måste Vera rena sig, sona, skura, bli tom som ett helgon. Skammen är livshotande. Och inte bara för henne: den som väckte hennes begär måste straffas. Vera Backmans sadistiska handlingar är fulla av skräck och sorg, och fast de drabbar en hund läser man som om det handlar om en människa, kanske ett barn som tar sådan tid på sig att förstå att makten och tryggheten nu vill ont. Både den som plågar och den plågade krymper, och det är elegant hur Elsie Johansson genom att frilägga de psykologiska mekanismerna lämnar läsaren med ett medlidande som irrar från den ena gestalten till den andra. Det är en evig cirkel där barnet Vera vaknar i den galna kvinnan som blänker i hundens ögon som också har den döende mammans blick. ?Kvinnan som mötte en hund? är en tragedi om ensamhet, sexualitet och gränserna för tillhörighet. Det moderna samhället ger större frihet men ensamheten finns kvar, särskilt för den som tidigt fått vänja sig vid att vara en osynlig slav. Det är systemets fel, det här tjyvsamhällets, ropar en skuldmedveten kollega efter Veras död. Nej du, individen måste själv ta ansvar, invänder en annan. Vera går in i en psykos på sin väg mot döden, och plötsligt studsar hennes berättelse mellan sagobetonade febertoppar när romanen med henne förvandlas från pålitlig vardagsrealism till modernistiskt drömspel. Men hela tiden arbetar Elsie Johansson dubbelt. Samhällskritiken doftar av begär boken igenom. Livets skramlande redskap, alla spilkumar, potatiskastruller och nycklar vi vårdar i våra dagar, blir stum rekvisita men ändå symboler tunga av innebörd. Vera har tyglat sina stora passioner med rutin och lydnad tills raseriet bryter igenom. Mot den förtryckande modern, den lyckade systern och sin egen undergivenhet. Veras vana att på kvällen koka gröt som under natten får svälla i en termos använder Elsie Johansson som det klassiska dramatiska geväret på väggen i en pjäs. Det är ett dolt hot, men vi ser bara ett gevär innan det kommer till användning. Här ser vi en harmlös termos med korklock. Men plötsligt gör romanen det möjligt för oss att se någon som livet igenom hällt sina heta känslor i en termos och njutit dem ljumma och ofarliga. Nu brinner de. När Vera Backman älskar en hund som om den vore en jämlike blir hon en hund. Det laddade mötet mellan kvinnan och hunden blev en spegel som avslöjade vad hon alltid varit. En kvinna som bär koppel. Ulrika Milles litteratur@dn.se
