I BALTUTLÄMNINGENS SKUGGA - INTERNERING OCH UTLÄMNING AV TYSKA MILITÄRFLYKTINGAR VIA LÄGREN I RINKABY OCH GÄLLTOFTA 1945-1946
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 3 år
Föreningen gamla Kritianstad . Originalutgåva uppl. 2004. 215 s. Inbunden. 23,5x21,5cm. Nyskick. I slutfasen av andra världskriget hamnade många i kläm på grund av att de trott på Tysklands seger. Speciellt gällde det de folk som stridit på Tysklands sida i hopp om att få dela en kommande segers frukter. Ibland var denna klämma oförskylld, vanligen var den emellertid högst relevant. I alla krig finns det segrare och förlorare och det är alltid förlorarna som får betala priset. De som stridit på Tysklands sida sökte i den mån det var möjligt fly till de västallierade eller till neutrala territorier. Det de ville undgå var naturligtvis att hamna i Sovjetunionens våld. Inom den allierade gruppen av segrare, som ju Sovjet tillhörde, fattades emellertid beslutet att alla skulle utlämnas till de frontavsnitt där de befann sig då "eld upphör" blåstes. För dem som kämpat under tysk flagg eller tysk allians på östfronten väntade alltså utlämning till Sovjet och obarmhärtiga straff. De som hade möjlighet flydde naturligtvis undan detta öde. Det gällde inte minst estniska, lettiska och litauiska soldater. Deras stater hade allierat sig med Tyskland i hopp om att återvinna den frihet som Sovjet berövat dem i krigets inledningsskede. I rangliga båtar flydde de över Östersjön till friheten i Sverige. Här blev de emellertid internerade och efter krav från Sovjet om utlämning beslöt den svenska samlingsregeringen att de skulle utlämnas. Regeringsbeslutet var helt i överensstämmelse med segrarmakternas krav. Även om det i beslutet kan ha funnits en viss undfallenhet gentemot Sovjet, så var det otadligt i förhållande till hela den allians som nu ritade om Europas karta. Ändå blev utlämnandet en politisk affär som upprörde svenska sinnen mer än nästan någon annan begivenhet under förra seklet. Förhållandet var nämligen det att bland dem som flydde över Östersjön till tryggheten i Sverige fanns både tyska soldater och baltiska. Problemet var egentligen enkelt. De tyska soldaterna hade kämpat på fel sida och det fanns knappast någon bredare opinion i Sverige för att inte utlämna dem till Sovjet. Balternas krigsdeltagande var däremot mer tvetydigt. Under mellankrigstiden hade alla tre länderna för ett par decennier varit fria. I och med den oheliga alliansen mellan Tyskland och Sovjet, Molotov-Ribbentrop-pakten, utlämnades Baltikum och stora delar av Polen till Sovjets militära makt. Det ledde till att Sovjet anföll och slukade dessa länder, precis som det för övrigt försökte göra med Finland. När sedan pakten mellan Tyskland och Sovjet sprack med det tyska anfallet anslöt sig de erövrade länderna till det tyska anfallet i ett fåfängt försök att återta sin förlorade frihet. Så gjorde även Finland. Det var inte uttryck för en anslutning till den nazistiska ideologin eller ens de tyska krigsmålen utan mera frukten av en realpolitisk kalkyl. Kalkylen slog fel. Efter ett fruktansvärt blodigt krig i öster föll Tyskland och tvingades till en villkorslös kapitulation. Ur denna synvinkel kan man inte gärna hävda att de baltiska soldaterna slogs för Tyskland, de slogs för sina egna länders frihet, precis som finländarna hade gjort. Och om man fortsätter resonemanget ur denna vinkel fanns det knappast någon grund att lämna ut dem till Sovjet som ju varit den ursprungliga angriparen. Sett från en annan synpunkt har affären en komplikation. Det är välkänt att antisemitismen, judeförföljelserna och utrotningen av judar hade en betydande omfattning i de baltiska staterna. Det finns också en grund att misstänka att dessa förföljelser inte bara utfördes av tyska SS-trupper utan även av baltiska förband. Huruvida de soldater som flydde till Sverige, blev internerade här och senare utlämnades, faktiskt gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser av detta slag vet vi inget om. Det gjordes aldrig några noggranna individuella undersökningar. Utlämningsbeslutet grundades från början till slut på de allierade segrarmakternas önskemål. Utlämningen av balterna utvecklades till en politisk affär och en mänsklig tragedi när dessa förstod vilket öde som väntade dem. Det började med att de baltiska fångarna inledde en hungerstrejk i de olika läger där de placerats. Denna aktion vann tidningarnas uppmärksamhet och väckte en mycket stark folklig opinion till stöd för balternas sak. När detta ändå inte hjälpte drevs de internerade till ytterligheter som självstympning och självmord. De anade att Sovjetunionen inte skulle skona deras liv och om de mot förmodan fick behålla det skulle de hamna i Gulag. Utlämningen sköts upp flera gånger men blev till slut genomförd under traumatiska förhållanden. Det mesta tyder på att endast någon enstaka av de utlämnade miste livet, men att de fick tillbringa många år i sovjetiska fångläger. Om denna affär har det skrivits rätt lite i Sverige. Forskningen har varit mager, dock finns en doktorsavhandling som tycks behandla frågan med stor vederhäftighet. Men det mest kända verket om baltutlämningen är Per Olov Enquists dokumentärroman "Legionärerna". Nu föreligger emellertid en ny bok utgiven i samband med en utställning gjord av Kristianstads museum. Det är en ambitiös bok som går igenom alla de olika lägrens historia och som söker skilja fakta från fiktion i detta drama. Boken inleds med en utmärkt rekapitulering av själva grundhistorien av Lundaprofessorn Kristian Gerner. Jag har bara en undran över Gerners inledning och det är hans slutsats att "historien om andra världskriget inte kan reduceras till en rättsprocess. Den måste gestaltas som tragedi". På sätt och vis är det självklart, men det är i mina ögon lika självklart att andra världskriget måste ses och förstås ur båda dessa vinklar. De vedervärdiga förbrytelser mot människor och etniska grupper som begicks måste värderas och fördömas moraliskt och om möjligt även juridiskt. De kan inte bara försvinna in i tragedins allt uppslukande och gåtfulla mörker. Boken är emellertid både välskriven, faktaspäckad och fint illustrerad. Den enda invändningen jag har är att jag tycker att flera författare dömer Enquists bok orimligt hårt. De tycks utgå från att det är en historisk avhandling och kritiserar författaren för att inte redovisa sina källor och för att dikta sina personer. Men Enquist har aldrig gjort anspråk på att ha skrivit någon avhandling. Hans bok är just det Gerner efterlyser: en gestaltning av tragedin och inte en rättsinlaga. Som romanförfattare har man tillåtelse att dikta över källorna. En del historiker borde också kunna tillåta sig det eller i varje fall tillåta romankonsten det privilegiet
