UNIVERSUM - DET OÄNDLIGT STORA OCH DET OÄNDLIGT LILLA - SKILDRINGAR FRÅN NATURENS OLIKA OMRÅDEN
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 3 år
Björck & Börjesson. Översättn. uppl. 1914. 624 s. Halvfranskt band. 22,8x16,1cm. Gott skick. 303 biilder. Ngt nött pärm, samt ngt kantstött kanter. En snillrik kritiker har en gång sagt, att världsalltets under väcka mindre häpnad än människans underbara begåvning att kunna utforska dem och söka sammanhanget och lagbundenheten hos de krafter, som i världsalltet röra sig mot minsta såväl som i det största. Naturen är störst i det minsta, sade vår frejdade Carl von Linné, och riktigheten av hans ord har också bekräftats av de upptäckter, som gjorts tack vare de mäktiga förstoringsinstrument, vilka numer stå till förfogande, Dissa ha på ett hittills aldrig anat sätt avslöjat fler hemligheter det minstas värld haft och lärt oss kunna den vikt de mikroskopiska varelserna ha för högre väsens liv samt vilken verksam del de tagit i jordskorpans omdaning. Vad det friskt pulserande, ständigt sig förnyande livet förmår sätta för skapande krafter mot den livlösa naturens brutala, blinda våldsamhet. Visar oss korallernas byggnadsverksamhet mitt i världshavens vildaste bränningar. Ur havet, det omätliga havet, som i sitt sköte döljer så rika skatter, har också livet uppspunnits. Och havet befruktar alltjämt jorden med sitt vatten, då detta under sitt kretslopp avdunstar för solens strålar och därefter säsongsnederbörd underhåller källor och floder samt vederkvicker växter och djur. Men havets vatten är också den stora kraft, som ständigt arbetar på jordytans omdaning. För de af stormar upprörda vågorna försvinna hela landsdelar i djupet, medan bränningarna förstöra stränderna och n strömningarna bortföra deras till grus och sand söndersmulade spillror för att avsätta dem på annat ställe. För regnets och isens i förening med värme och köld gnagande och sprängande verksamhet falla i längden berg och klippor och smulas till grus. Som floderna bortföra, medan vimlen hjälper till och sopar stenhällen ren samt uppvirvlar och flyttar den till mäktiga dyner hopade sanden. Våren kläder städse på nytt jorden i grönskans och blommornas färgprakt och väcker till ny verksamhet fåglar och insekter, vilka övertagit värvet att såsom kärlekens budbärare ombestyra blommornas befruktning på samma gång de leva sitt eget liv och utveckla instinkter och förmögenheter som slå oss med häpnad. Men även jorden lever sitt liv, vars yttringar som oftast blott alltför förkrossande visa oss vår ringhet och maktlöshet, då vulkanutbrott och jordbävningar sopa bort hela städer och under deras ruiner begrava människor i tusental. Dessa utbrott av naturens otämda krafter vittna också om tider, då vulkanutbrott följde på vulkanutbrott och jordbävning på jordbävning, då hela världsdelar sjönko och havet intog deras plats, medan bergskedjor i stället upplyftes och majestätiska fjälltoppar upptornades över varandra. Än i dag visa oss å andra sidan högfjällens glaciärer, att en tid funnits, då jorden begravdes under ett hundratals meter tjockt istäcke, och ge oss en vink om, att det ingalunda är uteslutet, att jorden ännu en gång kan få uppleva en istids fasor. Såsom himlakropp deltager jorden slutligen i det kosmiska livet och lyder den allmänna lag, som håller världsmekanismen i rörelse. Liksom m på jorden fortgår också i världsrymden en evig kedja av omväxlande undergång och pånyttfödelse. Solar slockna och tändas åter, och där ljus och värme alstras, där uppspirar åter liv. Men inför oändligheten, vilken sålunda uppenbarar sig i det största som i det minsta, och dess under kan människan, som själv är det största undret, endast böja sig i undergiven vördnad för naturens storhet och allmakt, i andaktsfull känsla av samhörighet med världsalltet såsom en del i dettas oändlighet och i from och stilla undergivenhet under dess lagar i den innerliga medkänsla med sina medskapade varelser, som föranleder kärleken till nästan och den organiska naturen, gör sinnelaget milt, anspråkslöst och förlåtande och grundlägger ett rent och ärligt liv utan skuld, eller. Såsom den store Carl von Linné uttryckte det: Innocue vivito, mimen adest. Det är: »Lev utan skuld, ty gudomligheten är när dig.). På de följande sidorna har författarens uppgift varit att mera ingående skildra vad ovan antytts såsom föreliggande arbetes väsentliga innehåll. Författaren har därvid begagnat sig av de bästa källor. Som stått honom till buds, och för de många upplysande vackra illustrationerna hembär han förlaget sin tacksamhet. Stockholm i maj 1914. Författaren.
