PAUL ZÈZANNE - BREV
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 3 år
Raster förlag. Översättn. Carl G Liungman uppl. 1993. 445 s. Inbunden. 20,0x14,0cm. Nyskick. Skyddsomslag finns i nyskick. Förord Olle Granath. Mindre än ett år efter Cézannes död publicerade Émile Bernard sina minnen av läromästaren i Mercure de France tillsammans med de brev han fått från Cézanne. Hans artikel utkom samtidigt som Höstsalongen öppnade en viktig retrospektiv utställning konstnären, där fler än femtio av Cézannes oljor och akvareller vi sades. Det var den utställningen som »uppenbarade« Cézanne för Rainer Maria Rilke och som denne skrev om i brev efter brev till sin hustru, själv målare. Efter att ha läst Bernards artikel och breven med en diktares språkkänslighet skrev Rilke till henne: »En målande skribent, alltså en målare som inte är målare, har (...) med Sina brev fått Cézanne att i sina svar uttala sig om måleri. Men när man läser de här breven från den gamle måste man inse 1 hur hög grad han var tvingad att förlita sig på en språklig tafatthet som han avskydde oerhört. Han kunde nästan inte uttrycka sig alls. De meningar han försöker sig på förlängs, trasslar in sig varandra, bildar motsägelser och knutar. Till slut blir han rasande och stuntar i dem.«? Det står klart att Cézanne inte hade lätt att uttrycka sig i skrift 3ch att han inte skrev i avsikt att det senare skulle publiceras. När jag för över fyrtio år sedan för första gången presenterade målarens korrespondens, erkände jag redan från början att jag först efter lång tvekan bestämde mig för att låta publicera breven. Att avslöja målarens innersta tankar på det här sättet innebar att begå ett helgerån gentemot en varelse som var ytterst skygg och skyddade sitt privatliv med svartsjuk intensitet. Det verkade också helt säkert att målaren aldrig skulle ha givit sitt tillstånd till att man publicerade hans brev. Han gjorde en sträng åtskillnad mellan den konstnär som skapade verk vilka var »en undervisning, som han sade, och den privatperson som samlade några få vänner omkring sig, just dem till vilka han riktade sina sällsynta brev. Han skrev ju följande ord till Joachim Gasquet: »Jag trodde att man kunde skapa välgjorda målningar utan att dra uppmärksamheten till sitt privatliv. Självklart ska en konstnär höja sig till högsta möjliga intellektuella nivå, men människan bör förbli mindre synlig. Människan Cézanne har emellertid blivit alltför osynlig och så snart man inser vilken enorm betydelse Cézanne har för den moderna konsten raserar man därmed den åtskillnad mellan de två varelserna som han försökte upprätthålla. Både människan och konstnären Cézanne har gått till historien, och omges nu av ett nät av legender och myter som omvandlar orden, förvränger tankarna, förlöjligar handlingarna och gör målarens personlighet lite lustigt pittoresk. Cézanne själv fick redan i sin livstid känna av de första vågorna av det flöde av anekdoter om honom som hade börjat växa fram. Ingen passade så bra att hitta på historier om som han, och ingen var mer maktlös mot sina baktalare. Cézanne trodde att det räckte med att föra fram sin konst för att sätta stopp för 5r alla de här idiotiska anekdoterna, och gick därför aldrig till attack mot dem utan försökte bara undvika intrång i sitt privatliv och arbeta ännu mer samvetsgrant. Nu när Cézannes arbete sedan länge är erkänt är det nödvändigt att konstnären själv får komma till tals för att låta sina egna tankar, om än stundom lite oskickligt uttryckta, ersätta föga exakta återgivningar och förvrängningar. Den här boken har tillkommit just i detta syfte och i övertygelsen att en man som redan är illa betjänad av den legendflora som uppstått kring honom bara kan dra nytta av att man får läsa hans brev. De hjälper oss att närma oss honom på det mänskliga planet; de kommer att bekräfta den djupa och respektfyllda känsla som hans verk ger oss. Alla strängar i ett oerhört rikt och sammansatt temperament vibrerar i de här breven. Cézanne år ytlig och bekymmerslös i sina ungdomsbrev, rättfram, erkännande och vänsäll i de många breven till Zola, tillgiven och full av en speciell respekt när han riktar sig till Pissarro, uppkäftig när han skriver till chefen för Beaux-Arts, våldsam i sina brev till Oller, hjärtlig när han riktar sig till Achille Emperaire och Numa Coste, respektfylld om än fast gentemot sina föräldrar, full av självförtroende när han skriver till sin mor, arg och nästan ödmjuk i sina brev till Victor Chocquet, Roger Marx och Egisto Fabbri, mycket välvillig, tolerant och kollegial lär han riktar sig till Charles Camoin (och ibland även Émile Bernärd), rädd, sorgsen och bitter i ett brev till Gasquet, och faderlig och kärleksfull när han skriver till sitt enda barn. Men hans brev. Förutom några få av ungdomsbreven, är starkt präglade av hans arbete; de verkar alla vara skrivna under de sällsynta ögonblick hans penslar vilade, för de visar hur outtröttligt han fortsätter sina forskningar på bildens och måleriets område. Cézannes stora lidande var kanske mindre att han kände sig oförstådd (han var ju övertygad om att han långsamt närmade sig sitt mål) än att han så till den grad plågade sig med ansträngningarna att uttrycka sina känslor och intryck på duken, uttryck som ständigt föreföll honom otillräckliga. Zola var säkerligen länge den ende som gissade sig till det här lidandet, som uppfattade det drama som utspelades i den här personligheten, så till den grad begåvad och med en sådan brist på inre lugn. Zola blev den ende vilkens vänskap och tålamod var tillräckliga för att Cézanne under mer än trettio års tid skulle behålla sitt förtroende för honom. Det är också breven till Zola, över en tredjedel av alla breven i denna bok, som bildar det mest värdiga monument som tänkas kan över författarens beundransvärda vänskap med målaren; dennes uppriktiga tillgivenhet för Zola avspeglas i hans långa och rörande brev. Zola, och alla de andra som Cézanne skrev till, var moraliska Stöd för enstöringen, och han ger sig åt dem sådan som han är, motsägelsefull men aldrig banal, orolig men alltid full av förtroende för konsten, vild och plågad, men också klok nog att tala om sina upprörda ansträngningar, om sina mål, om sina teorier, med en rörande storhet och en märklig klarhet som slutligen besegrar de uttryckssvårigheter vilka frapperat Rilke. Den första utgåvan av den här boken kom år 1937 och innehöll 207 brev, utkast och fragment, men denna nya utgåva innehåller 233 Stycken. Framför att breven till Joaquim Gasquet har kunnat återges in extenso, och vidare har alla Cézannes brev till Louis Aurenche kunnat tas med. Så har noterna och kommentarerna utvidgats avsevärt och passagerna ur brev från Zola till Cézanne och till Baille (som fyller tomrummet efter de nu försvunna brev Cézanne skrev till Zola mellan årsskiftet 1859-60 och juni 1866) är fler och längre. Och andra brev till Cézanne eller om honom har införts där de tidsmässigt hör hemma för att komplettera dokumentationen. Det måste dock erkännas att den präglas av slumpen; vissa brev har bevarats men ett stort antal andra har försvunnit under årens lopp. De flesta av dem som med stor generositet hjälpte mig att göra den första utgåvan av Cézannes brevväxling finns i dag inte längre. Nästan alla brev har kopierats från originalen.