När tusen eldar slickar himlen. Kinas väg mot framtiden
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 1 år
Ordfront 2007. Inbunden, med skyddsomslag, 280 sidor. Nyskick. Illustrerad med svartvita bilder/foton. I sin andra bok om Kina, När tusen eldar slickar himlen, reser frilansjournalisten Ola Wong runt landet för att åskådliggöra det kinesiska undret för svensken. I förordet prisar han landet och dess invånare, framåtandan, entusiasmen, optimismen. Men det han sedan rapporterar är något annat och bitvis skräckinjagande. Ohyggliga arbetsvillkor, fruktansvärd fattigdom, rovdrift på människor och miljö, en nöjeslysten medelklass som bara vill shoppa och roa sig, skitiga restauranger, buller och smuts, korruption och en bara måttligt uppluckrad diktatur. Det var nog inte Wongs avsikt att beskriva ett land där pengar, västimitation och vulgär lyx är allt, idéer, tankar och immateriella värden intet, men det är vad han gör. ?När tusen eldar slickar himlen? gör nu inte anspråk på att vara någon heltäckande Kinaskildring, däremot på att berätta om en nation som går mot hegemoni; idén om fredligt världsherravälde ligger och pyr i undertexten. Och så blir det väl, på det ekonomiska området, om de många miljonerna utsugna inte gör uppror först. Men kulturell hegemoni skapas inte av kopiering, härmning och att göra sig urarva. Wong har dock en viktig poäng när han skriver: ?Så medan amerikanska föräldrar kämpar för att deras barn inte ska lära sig evolutionsläran i skolan (!) är kinesiska föräldrar fullt upptagna med att stötta sina barn till att bli bäst i klassen på matematik och engelska. Samtidigt som de drillas i piano eller fiol. Det är en lågoddsare vilket av de två folkslagen som har störst chans att leda klotet i framtiden.? Men i stället för att inse att deras gamla kultur är en tillgång i konkurrensen river kineserna ner sina hus och bygger i vild fart skyskrapor och gallerior efter amerikansk modell utan karaktär och särprägel. De raserar sitt långa kulturarv så till den grad att de drar vägar genom kinesiska muren. Det kan nog lika gärna bli ruelsens århundrade som det verkar. Fast det beror förstås på vad man räknar som framgång och vad den får kosta i mänskligt lidande och ändå kallas framgång. Ola Wong skriver att han inte känner några kineser som är deppiga. Hans svenska vänner däremot rantar till terapeuten fast de har det förspänt. Jag skulle där vilja inflika att om de exploaterade arbetare Wong skildrar inte mår väldigt dåligt i psyket är de illa ute. Om de föräldrar som måste arbeta långt hemifrån och får träffa sitt barn vartannat år inte är djupt och evigt olyckliga, då har någon dödat deras själsliv. Sannolikt menar Wong att det är de unga inom den framstormande medelklassen som inte är deppiga. Det borde de vara, och vi alla, när förutsättningen för välståndet är att deras landsmän tvingas leva under outhärdliga förhållanden. Men på sistone har kommunistpartiet under Hu Jintao börjat oroa sig för de sociala klyftorna. Eftersom de skapar instabilitet i jättens leder. Reportagen i boken, som tidigare har publicerats i tidningar och tidskrifter, är faktaspäckade, fyllda av sifferuppgifter och inte sällan inriktade på ekonomi. Ett kapitel om en kinesisk affärsetablering i Kalmar är så specifikt företagsekonomisk att det näranog är som att läsa en årsredovisning. Hellre än siffror hade jag sett fler inslag där Ola Wong sökte upp konsten: författarna, filmregissörerna, serietecknarna, låtskrivarna: de som skapar värden som inte går att mäta eller förutspå, men som i det långa perspektivet avgör ett lands bärkraft och inflytande. Oavsett det är det en rik och ytterst ambitiös bok Ola Wong har skrivit. Han är skicklig på att med enkla penndrag visa på tankekonformismen och den mekaniska retoriken hos byråkrater, partifolk och svenska kommunalpolitiker han möter. Wong är bara 30 år, talar kinesiska och drivs av en sann passion för sitt ämne. Om han vill kommer han att i decennier kunna tolka och förmedla vad som händer i ?världens verkstad? i den tid när Kina blir stormakt. Det är en ynnest för oss att ha Ola Wong där i Shanghai medan Kina växer och knakar. Lena Andersson kultur@svd.se
