Dietrich Eckarts onda öga. Essäer.
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 1 år
Atlantis 2009. Inbunden med skyddsomslag, 228 sidor. Nära nyskick.Var går skiljelinjen mellan den gamla och den nya världen, mellan 1800-talets borgerliga salongskultur och 1900-talets lösbrytande modernitet? I litteraturens värld måste svaret lyda: på sista sidan i Thomas Manns ?Bergtagen? (1924). Här, i det utbrytande första världskrigets virrvarr, tappar vi romanens identifikationsgestalt Hans Castorp ur sikte efter hans sju år långa och tryggt vegeterande vistelse på sanatoriet Berghof i de schweiziska alperna. Romanen är centrerad kring den ideologiska tvekamp om Castorps själ som utkämpas mellan den liberale humanisten och framstegsoptimisten Settembrini och den demoniske mystikern och konservative ?terroristen? Naphta. Dessa båda läromästare förkroppsligar i själva verket två kontrasterande naturer hos författaren själv, där mörkermannen Naphta bär tydliga drag av den Mann som direkt efter första världskriget gav ut sin väldiga stridsskrift ?Betrachtungen eines Unpolitischen?, en kulturkonservativ uppgörelse med ?socialiseringen? och ?demokratiseringen? av den mänskliga anden och ett försvar för den oinskränkta individualiteten och värdebegreppens ?opolitiska? hierarki. Men i takt med nazisternas allt taktfastare stöveltramp under 20-talet tvingades Mann lyssna till sitt protesterande Settembrini-jag genom att i egenskap av ?förnuftsrepublikan? se sig nödsakad att välja sida och stödja republiken, trots att han i själ och hjärta var antidemokrat. Thomas Mann var förstås inte ensam om sitt intellektuella dilemma, men hans exempel utgör en utmärkt illustration till vilka ideologiska krafter som var i svang under den oroliga mellankrigstiden. Så kommer den fiktive Castorps osäkra livsväg, om han alls överlever kriget, att utmynna i den Weimarrepublik som i ett slag skall komma att slunga ut människan i en modernitet som präglas av spänningen mellan urbanitetens illuminerade värld och ytterlighetstänkandets grumliga idéer. Vad som under republikens tumultuariska år för många blev en tid av sociala förmåner, liberal frihet och emancipation, var för andra tecken på moraliskt förfall och en oroväckande ?nivellering? och ?proletarisering? av de sociala klasserna. Weimarrepublikens demokratiska parantes (1919?1933) hör med sin kakafoni av kulturell omvälvning, politisk turbulens och ekonomisk upplösning till de mest legendomsusade ? och kartlagda ? perioderna i den europeiska 1900-talshistorien. Sedan tidigare finns bland annat Peter Gays klassiska ?Weimarkulturen? (1968) på svenska, och nu också den amerikanske historikern Eric D Weitz ambitiösa och illustrerade studie Weimartyskland. Löfte och tragedi , som har alla förutsättningar att bli ett pålitligt standardverk i ämnet. Medan Gay är en utpräglad kulturhistoriker som förvisso briljant formulerar en freudiansk tolkning av händelserna, tar Weitz ett bredare grepp om perioden och visar upp Weimarrepubliken som en scen för allsköns moderna experiment, men också som ett varnande exempel. Det handlar om en komplicerad blandkultur som gav plats åt såväl Bertolt Brecht som Joseph Goebbels; om en lika fascinerande som fatal smältdegel för de mest disparata tankar, idéer och uttryck, där den mest hämningslösa hedonism bokstavligen samsades om utrymmet med antisemitiska agitatorer, och där de rökiga klubblokalernas ?negermusik? ackompanjerades av vrålen från Röhms SA-trupper. I tematiskt inordnade kapitel ? om den turbulenta ekonomin, om kultur och massamhälle, om kropp och sexualitet, om högerns revolution och kontrarevolution ? beskriver Weitz inte bara den undergångsdömda republikens förvirring utan också och framför allt Weimarrepubliken som någonting annat och mer än blott ett förspel till Tredje riket. Trots den uppenbara risken med att skriva en epoks historia med utgångspunkt i eftervärldens krassa facit, har Weitz på hela taget lyckats teckna ett porträtt av republiken utifrån dess egna förutsättningar och rådande omständigheter. Weimarrepubliken påminner oss kanske framför allt om att demokratin är skör, skriver Weitz, men också att dess ?bländande kreativitet och politiska och kulturella experiment? än idag kan ?inspirera till idéer om bättre, humanare och intressantare livsvillkor?. Dessa historieskrivningens dygder är också framträdande i Per Landins nya bok Dietrich Eckarts onda öga , den idémässigt mest intressanta av författarens hittills utgivna essä- och porträttböcker med tyskanknytning. Boken består av sju inträngande porträtt av huvudsakligen rätt perifera figurer som under Weimarrepubliken, till skillnad från Thomas Mann, aldrig lyssnade på sina inre Settembrinis; konservativa revoltörer som i likhet med mer välkända namn som Gottfried Benn, Martin Heidegger och Stefan George ville se ett annat Tyskland än det som republikens parlamentariska oreda kunde erbjuda; högerradikala grubblare som i sitt motstånd ? oftast medvetet, ibland aningslöst ? spelade den nazistiska rörelsen i händerna. Det handlar bland annat om den på sin tid uppburne hembygdsdiktaren Gustav Frenssen och den antisemitiske Hitler-promotorn och titelfiguren Eckart, om den reaktionäre bohemen Arthur Moeller van den Bruck, som gav namn åt Tredje riket, och om den demoniske kulturpessimisten Oswald Spengler, författare till det digra kulturhistoriska verket ?Västerlandets undergång?; diktare och tänkare som, med Landins ord, snarare identifierade sig med ?herrefolkstankar, rotbunden mystik och demoniska underströmmar? än med den nya tidens ?liberala jämlikhet, internationalism och rationalism?. Utan någon påtvingad ideologisk självcensur går Landin till botten med deras kulturella vantrivsel, och försöker förstå deras argument utan att blunda för de yttersta konsekvenserna av deras idéer, men också utan att sluta ögonen för de mer tilltalande elementen i ett par av gestalternas allmänna kulturkritik. ?Hon [den moderna massmänniskan] känner inget högre än sig själv. Med skamlös förmätenhet tränger hon sig in överallt för att bespotta den hävdvunna kultur som hon själv inte behärskar och därför vill rasera?, skriver Landin med hänsyftning på Edgar Julius Jung, talskrivare åt Franz von Papen och själv ett offer för nazismen under ?de långa knivarnas natt?. Ja, vem kan inte skriva under på den typen av opposition mot kulturell banalisering och intellektuell fördumning, särskilt som kritiken inte bara är bunden till just åren för Weimarrepubliken, utan lika gärna skulle kunna vara ett uttalande från vår egen tid, av en Botho Strauss, Stig Larsson, Per Landin eller vem som helst av oss. Sammantaget understryker ?Dietrich Eckarts onda öga? den förvisso viktiga distinktionen mellan hitlerismen och det radikalkonservativa tankegodset, mellan den utåtagerande fascistens soldränkta arena och den konservativa kulturkritikerns ensliga läger, men visar också med smärtsam tydlighet att det under Weimaråren sällan var särskilt täta skott mellan dessa båda världar. Däremot, eller just därför, borde det inte ha hindrat Landin att utmana sina studieobjekt och även för läsarens skull en smula tydligare konfrontera dem med den andra sidan av Weimarrepublikens mynt (de omfattande välfärdsprogrammen, kvinnornas frigörelse, en friare press), även om hans primära syfte med boken inte har varit att döma, utan snarare att ta reda på hur och varför dessa oroliga andar kom i beröring med nationalsocialismen. Desto tydligare visar de välskrivna essäerna hur de radikalkonservativas försök att rädda ?kulturtraditionens omistliga värden från liberal tvångsnivellering? i slutändan resulterade i en pöbelaktig nazism, som oftast var dem minst lika främmande som det reformvänliga massamhälle de ursprungligen svor att bekämpa. Men då var skadan redan skedd. Bristen på ett mer kompromissvilligt intellekt såg till att aldrig ge Settembrini någon ärlig chans mot de inre demonernas Naphta. Också det ett varnande exempel. MARTIN LAGERHOLM litteratur@svd.se
