Den bildsköne, berättelse om Bildsköne Bengtsson
Togs bort för 12 år sedan
-
Till försäljning i 1 månader
Bokpro 2005 Inbunden. 220 sidor, med fotografier. Nyskick. Berättelsen om Bildsköne Bengtsson Harald Bengtsson från Vittsjö är mer känd som dynamitarden Bildsköne Bengtsson. Under några år i början av 1930-talet var han och Tatuerade Johansson Sveriges mest beryktade brottslingar. För första gången presenteras här en heltäckande biografi över Harald Bengtsson, grundad på omfattande källforskning. Ur förordet Bildsköne Bengtsson är en del av svensk nutidshistoria som vi inte får glömma bort. Både som verklighet och som myt personifierar han ett Sverige som inte alltid var särskilt behagligt att leva i, ett Sverige som ligger närmare oss i tiden än det är bekvämt att tro. Historien om Bengtsson är ingen skön historia, ingen saga med lyckligt och logiskt slut. Men den säger mycket om hur vårt moderna samhälle har vuxit fram ? Dick Harrison, professor i historia Ur inledningen Det är november 1934. Arbetslöshet och dåliga tider tynger människors sinnen, men det finns något som får dem att glömma sina bekymmer. Det finns något som får dem att vallfärda till en enslig plats i gränstrakterna mellan Skåne och Blekinge. Inklämd i en bergskreva ligger jordkojan som alla pratar om. Den är skickligt dold och förvånansvärt välinredd. Kojan tillhör Bildsköne Bengtsson, den rikskände kassaskåpssprängaren. Han och Tatuerade Johansson har i två år lyckats hålla sig undan polisen. Nu är de avslöjade. Nu river nyfikna souvenirjägare i mossan kring deras gömställe. Nu är det deras tur att få sitt hem plundrat. I ett brev beskriver Nanny från Nyteboda uppståndelsen för sin vän Ingeborg. Hon berättar om den fascinerande kojan och häcklar landsfiskalerna som bråkade om vems distrikt den låg i. Hennes sympatier ligger hos Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson: I dag ha vi fått veta att de gripit våra ärade gäster i Göteborg. Det gladde oss icke, tvärtom blev vi alla ledsna å deras vägnar. Visst har mor Bengta blivit av med åtskilligt i sin källare, men hon sade att det var dem väl unt, att hon tyckte om dem och att det var skamligt att göra dem hemlösa mot vintern. Bildsköne Bengtsson sågs inte som en vanlig brottsling. Han var välklädd och hövlig. Det var spännande när han lurade polisen med sina smarta kupper. I otaliga historier berättas hur han stal från de rika och delade med sig av stöldgodset. Den bildsköne var en folklig hjälte. Men vem var personen bakom legenden? Författarna Bertil Sandström (född 1943) gick som liten förbi Bildsköne Bengtssons bostad varje dag på väg till skolan i Markaryd. Redan då, 1950, väcktes hans intresse för denne märklige man. Som radiojournalist producerade han i mitten av 1990-talet en serie program om Bildsköne Bengtsson. Programmen blev mycket uppskattade, och 2000 gav han ut en CD med berättelser och sånger om Bildsköne Bengtsson (Bland tjyvar och dynamitgubbar). År 2003 forsatte han efterforskningarna tillsammans med Malin Arvidsson (född 1983). Parallellt med historiestudier vid Malmö högskola har hon gjort källforskningen och författat boken Den Bildsköne. Föredrag Bokens författare Malin Arvidsson och Bertil Sandström berättar gärna om Bildsköne Bengtsson och den tid han levde i. För att boka ett föredrag, kontakta: Bertil Sandström: 0479-13401 Malin Arvidsson: 040-6112246, 0730-371274 eller malin@bokpro.se Den gamla goda tiden? Skåpsprängare Bengtsson blev samhällets fiende nr 1 Mar 8th, 2010 | By admin | Category: 2006-1, Artikel Av Per Erik Tell Tretton år gammal fick Harald Bengtsson jobb som stationselev på järnvägsstationen i Strömnäsbruk i sydvästra Småland. Efter åtta månader tog arbetet slut. Enligt folktro var det då som en av Sveriges främsta folkhemstjuvar föddes ? Bildsköne Bengtsson. Legenden säger nämligen att han oskyldigt utpekades för att ha stulit stinsens guldklocka, och att han frustrerad av oförrätten utbrast: ? Har ni nu gjort mig till tjuv så ska jag också bli det! En god historia ? men förmodligen inte sann. Bengtsson har själv berättat att han fick sluta därför att han avvek från anställningen istället för att ta nesan att bli utskälld av stinsen sedan han hade levt rövare på sitt rum och stört grannarna. Bildsköne Bengtsson blev under en rad decennier på 1900-talet Sveriges mest omskrivne tjuv. I folkets berättelser blev han till en gäckande Robin Hoodfigur som bara stal av de rika och ofta delade med sig till de fattiga. Men vad är egentligen sanning? Ett udda författarpar Bit för bit plockas legenden om Harald Bengtsson ned i den nyutkomna boken Den Bildsköne (Bokpro) av det udda författarparet 22-åriga Malin Arvidsson och 62-årige Bertil Sandström. Lundahistorikern Dick Harrison har skrivit förordet. Bertil Sandström intresserade sig för Bildsköne Bengtsson i mitten av 1990-talet då han gjorde en radioserie om ?gentlemannatjuven?. Så föddes idén på en bok och Malin Arvidsson, som bara var 19 år, sattes 2003 på sommarjobbet att leta efter fakta och källor i arkiv. Arbetet växte. ? Sommarjobbet har fortsatt till nu. Och nu när jag kom så djupt in i den här mannens själ och person ville jag själv skriva boken, berättar Malin Arvidsson, som började studera historia vid Malmö Högskola för att underlätta arkivgrävandet. Hon har letat i landsarkiven, gått igenom tingsrättsprotokoll och fingranskat Polisunderrättelser i sin jakt på sanningen bakom myten om Bildsköne Bengtsson. ? Bland det mest spännande jag hittade var hans egen berättelse om sitt liv som han skrev 1935 i samband med en sinnesundersökning, säger hon. En berättelse som är färgad av hans egen samlade bitterhet gentemot samhället. Vanartig skeppsgosse Efter misslyckandet som stationselev i Strömsnäsbruk kom nästa misslyckande efter ett halvår i skeppsgossekåren i Karlskrona. Utstraffad för vanart står det i sjömansboken. Han hade smusslat undan en skarp patron efter en skjutövning. Han hamnade i Malmö, stal en rock, och mönstrade på en båt till Gävle. Där försvann han från båten med sjömanssäcken väl packad av stulna kläder. Och nu dyker han upp i Polisunderrättelser för första gången. Harald Bengtsson blev efterlyst för stöld. Han lämnade landet med en båt till Lettland, rymde och tog sig hem igen till Sverige via Kiel och Danmark. Den 23 november 1909 greps han i Malmö, misstänkt för hotellbedrägerier i Helsingborg och Halmstad. Han fick tre månaders straffarbete, men skickades till Bona Uppfostringsanstalt i Östergötland. Förutom att han lärde till skräddare på Bona skaffade han sig kunskaper av äldre och mer erfarna elever om hur man gör inbrott. Han rymde från uppfostringsanstalten och hamnade på Vesterbro i Köpenhamn. Därifrån gjorde han utflykter över Öresund och inbrott i Sverige. Med förkärlek valde han järnvägsstationer för sina aktiviteter. Storkuppen i Gislaved Men det var storkuppen mot urmakaren August Pettersson i Gislaved som gav honom nästa fängelseresa. 110 fickur, tre dussin släta guldringar och kanske tre dussin guldringar med stenar blev bytet. Han omsatte det på pantbanker i Köpenhamn, men då han började sälja själv på gatan fick polisen ögonen på honom. Ett år, sju månader och femton dagar blev straffet i Linköpings fängelse. När han kom ut fanns drömmen kvar att emigrera till Amerika. Men han fick aldrig köpa båtbiljett i Göteborg på grund av sitt kriminella förflutna. Han fortsatte istället med inbrotten på järnvägsstationer. Listan blev lång; Nol, Nödinge, Lilla Edet, Göta, Jonsered och Kåhög, där han fick ut 75 kronor i tioöringar på en telefonautomat. När han sedan skulle köpa tågbiljett och betalade med sina tioöringar var det färdigt igen. Nu blev det ett år och nio månader i Linköping. Väl ute hittade Harald Bengtsson på ett nytt sätt att ekipera sig. Han ringde till en ansedd skräddare, presenterade sig som Gustaf Åberg, beställde en kostym och fick den skickad mot efterkrav till Vallentuna järnvägsstation. Sedan gjorde han inbrott på stationen och stal paketet. Dags för dynamit Han fann också en ny metod att göra inbrott. Dynamiten gjorde entré och han sprängde sitt första kassaskåp på Norrvikens station utanför Stockholm. Med 250 kronor och en del frimärken försvann han från platsen på cykel. Men polisen var honom på spåren. När han stoppades av en polis i Varberg för att han cyklade utan lyse hoppade han av cykeln och sprang därifrån. Kvar på pakethållaren låg ett paket med dynamit och lite andra småsaker, bland annat en bankbok med arbetspremierna från fängelset. Kassaskåpsprängaren Harald Bengtsson var obönhörligen identifierad. Det blev fler kassaskåp på fler järnvägsstationer innan han greps nästa gång. I november 1916 åkte han tillbaka till Linköpings fängelse för fem år och sex månaders straffarbete. Han flyttades till Malmö, men rymde 1920 och hamnade istället på Långholmen sedan han fångats in efter några månader. Harald Bengtsson skriver själv om fängelselivet: ?Då man innesluten i en cell, utan att ha någon människa ute i friheten att brevväxla med, samt ständigt utsatt för fientlig misstänksamhet så är det ej svårt att räkna ut vilken inställning tankelivet måste få.? I maj 1923 var han nästan 30 år. Halva livet hade han tillbringat på häkten och i fängelser. Nu var han fri. Det varade sommaren ut. I augusti tröttnade han på att vandra runt, stal en cykel i Kristianstad, greps och fick ett och ett halvt års straffarbete. Blev den Bildsköne Väl ute tog han upp sin gamla verksamhet och kassaskåp flög i luften på järnvägsstationer runt om i landet. Han greps av en polis i Askersund som släppte honom efter ett dygn i arresten. Det var denne poliskonstapel som när det gick upp för honom vem han hade släppt iväg yttrade: ? Inte kunde jag tro att den mannen var den ökände dynamitarden. In kom en bildskön yngling med förtroendeingivande utseende. Harald Bengtsson blev Bildsköne Bengtsson. Efter två år i frihet åkte han åter fast. På Långholmens skrädderi gjorde han en ny bekantskap ? Folke Johansson, alias Tatuerade Johansson. Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson var ute ur fängelset 1932. Sverige hade fått sitt eget gangsterpar. Det blev en gigantisk stöldturné över hela södra Sverige. Ena natten sprängde de kassaskåpet på AB Exportlist i Nyköping, därefter var det järnvägsstationerna i Stenungsund och Dingle innan de cyklade till Glimåkra i norra Skåne. Här fick de idén att bygga en väl gömd skogskoja. Kojan i Filkesboda i Göinge inreddes till en veritabel stuga. De stal böcker hos en folkskollärare i närheten och cyklade till och med till Luxorfabriken i Motala och stal en ståtlig radio! Under ett och ett halvt år gjorde paret ett hundratal inbrott, stal mat, och sprit för att hålla värmen i kojan. Annat stöldgods grävde de ned för framtida behov. Samtidigt levde de gömda och höll en låg profil. Kojan upptäcktes och sattes under bevakning, men då hade redan Bengtsson och Johansson insett att den tiden var förbi och dragit vidare. Drevet börjar gå Nu gick drevet efter de båda kumpanerna. Hela Sverige var engagerat. Kristianstadsbladet publicerade en krönika under vinjetten ?Den bildsköne i helgd och söcken? och namnen på de båda tjuvarna var på allas läppar. De blev igenkända av servitrisen Gunvor Kullberg på Café Pelikan i Göteborg och greps strax tumultartat i en vägspärr när de försökte undkomma per cykel. Samtidigt som Café Pelikan och kojan vid Filkesboda i norra Skåne blev stora turistattraktioner inleddes rannsakningen vid tingsrätten i Kristianstad. Det var 1935 och Harald Bengtsson fick genomgå sinnesundersökning. Det låg i tiden att förklara avvikande beteenden som ärftliga defekter, och Bengtsson förklarades ha en schizoid personlighet. Han fick åtta års straffarbete men flyttades senare till sinnesjukhus och kom som 50-åring till Santa Maria sjukhus i Helsingborg. Irrade halvnaken kring Han rymde en gång och irrade halvnaken omkring i södra Sverige under vintern 1944-45 innan han greps igen. Nu väckte Bengtssons öde enbart medlidande. Efter ett halvår på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö blev han försöksutskriven och nu lyckades han avhålla sig från kriminalitet. Han etablerade sig som skräddare i Markaryd, men trivdes inte med alla nyfikna som bara ville se den berömde tjuven. Så han gav sig av mot Göteborg, där han kunde leva i anonymitet. Det fick han göra till sin död i juni 1966, då han avled 72 år gammal. Begravd i Göteborg Han begravdes på en omärkt gravplats på Kvibergs kyrkogård i Göteborg och först sommaren 2003 restes en minnessten med den enkla inskriptionen H.B. Under alla år som Bildsköne Bengtsson turnerade som inbrottstjuv berättades legender och historier om hur han hängde matkassar på trappan till fattiga, hur han lade en femtilapp under tallriken när han blivit bjuden på ett mål mat och hur han alltid bara stulit av de rika. Men det finns inga belägg för att de här historierna skulle vara sanna. Oftast satt Bengtsson dessutom i fängelse när det skulle ha hänt. Dick Harrison skriver: ?Historien om Bengtsson är ingen skön historia, ingen saga med lyckligt och logiskt slut. Men den säger mycket om hur vårt moderna samhälle har vuxit fram.? Boken Den Bildsköne som kom ut i september har redan väckt stort uppseende, Bland annat ägnade SVT ett helt program åt Bildsköne Bengtssons och Tatuerade Johanssons unika gömställe i Göinge i böstas.