TIDEN SÖKER SIN RÖST - STUDIER KRING ERIK LINDEGRENS MANNEN SÖKER SIN VÄG
Togs bort för 10 år sedan
-
Till försäljning i 2 år
Bonnires. 1:1 uppl. 1982. 257 sidor s. Inbunden. 21,8x14,0cm. Mycket gott skick. Skyddsomslag finns i gott skick. Recex, Svaga skavt omslag. Erik Lindegrens "Mannen utan väg", som utgavs första gången 1942, är fyrtiotalets kanske förnämsta lyriska manifestation. I djärv modernistisk form ger diktsamlingen ett smärtfyllt uttryck för krigs- och beredskapstidens ångest. Litteraturvetaren Anders Cullhed skildrar detta märkliga poetiska genombrott i skuggan av det andra världskriget. Med hjälp av tidigare okänt brevmaterial kan han ge en mer biografisk bakgrund till mannen utan väg än tidigare varit möjligt. Cullhed lyfter också känsligt fram det explosiva bildspråket i Lindegrens sonetter - en bildvärld som inspirerats av surrealismen, av TS Eliot och av Picassos expressiva formspråk i Guernica. Tiden söker sin röst, är den första större vetenskapliga undersökning av Erik Lindegrens nyskapande diktkonst. Studien präglas av ingående kännedom om krigstidens historia och ideologier, av litterär känslighet och analytisk skärpa. AVHANDLINGEN: Följande studier avser att belysa Erik Lindegrens poetiska genombrott under det andra världskrigets inledningsskede och kretsar kring det särpräglade diktverk som blev resultatet av denna prövosamma men produktiva tid i hans liv. Efter flera år av experiment i skilda riktningar kom Lindegren hösten 1939 äntligen i besittning av sitt konstnärliga instrument, och under en intensiv skaparprocess 1939-40 koncipierade han de fritt gestaltade sonetter som år 1942 kom att tryckas under titeln mannen utan väg^ I den följande framställningen används termen ?genombrott? för att beteckna denna islossning i Lindegrens Utveckling; ?genombrottsfasen? i hans författarskap inföll sålunda under åren 1939-42. De avhandlingar som hitintills ägnats Erik Lindegrens verk har koncentrerats på senare stadier i hans diktning; Carola Hermelins och Kristina Hallinds arbeten fokuserar Vinteroffer (1954) respektive dikterna till Halmstadgruppens måleri från åren 1946-47. Lars Bäckströms bok om Erik Lindegren (1962) tecknar i populär form en helhetsbild av poetens verk; den är till stor del tillkommen under samarbete med Lindegren själv och utgör därmed en viktig utgångspunkt för senare forskning.? Vidare har Bernice Isaksson utarbetat en otryckt licentiatavhandling om mannen utan väg (1965), som dels presenterar en genomgång av diktsamlingens ledande motiv och temata, som dels presenterar en genomgång av diktsamlingens ledande motiv och temata, som dels ger en systematiserande översikt av dess olika metaforkategorier.* Därutöver har under årens lopp en rad mindre uppsatser, artiklar och essäer författats om mannen utan väg, varav den äldsta, K-G Walls inträngande studie av år 1946, fortfarande hör till det mest läsvärda som skrivits i ämnet.? Trots att litteraturen om mannen utan väg sålunda är relativt liten till omfånget, har de fyra decennier som förflutit sedan verkets publicering inte endast befäst bilden av denna diktsamling som ett pionjärarbete inom den litterära s.k. 40-talismen, utan också framhävt den som ett höjdmärke och en kulminationspunkt i det svenska 1900-talets modernistiska poesi över huvud. Följande undersökning siktar till att klargöra framväxten av mannen utan väg, att fixera både de historiska betingelserna för verkets tillkomst under det andra världskrigets initialfas och dess närmaste bakgrund i den litterära traditionen, samt att rikta uppmärksamheten mot några huvudaspekter på sonetternas särpräglade språkkonst och erfarenhetsvärld. Avhandlingen är däremot inte upplagd som en genomgång av de tematiska mönstren i mannen utan väg och inte heller som en tolkning dikt för dikt av dess förtätade språkliga bildfigurationer. Här öppnar sig, inte minst med tanke på det rika manuskriptmaterialet, ett vidsträckt fält för kommande forskning. Redan inom den allra närmaste framtiden är ett par arbeten att vänta: en monografisk studie över mannen utan väg och en fenomenologiskt orienterad undersökning av det lindegrenska författarskapet i dess helhet. Slutligen kan det vara berättigat med några ord om avhandlingens Slutligen kan det vara berättigat med några ord om avhandlingens mot mannen utan väg; utan anspråk på fullständighet ? flera dikter har måst lämnas utanför sammanhanget ? presenteras här några huvudlinjer i Lindegrens utveckling åren 1938-39. Därefter ges en bild av genombrottsverkets upprinnelse och vidare öden fram till publiceringen. Varpå följer en exposé över poetens strävanden och diktsamlingens egenart mot bakgrund av tidssituationen 1939-42. Här avtecknar sig den lindegrenska upplevelse som fått ge namn åt avhandlingen: förnimmelsen av att i sin poesi bli till instrument för själva epoken ? av att artikulera tidens röst. Undersökningen avslutas med två större avsnitt, där flera av trådarna från en tidigare framställning löper ihop. I det första av dessa avsnitt lyfts några av genombrottsverkets konstnärliga särdrag fram i ljuset och fixeras mot bakgrund av de impulser som utgick från föregångarna inom den internationella och svenska modernismen. Till sist koncentreras uppmärksamheten på några av de erfarenhetsmönster som framträder i diktsamlingens ställvis dunkla språkkonst: det individuella subjektets inträde i en överpersonlig anonymitet och upprättandet av en paradoxal utopi i ?en tid som pryder sina sår med tavlor av koppar? (XL). För att precisera dessa erfarenhetsmönster kommer ytterligare några dikter och fragment ur Lindegrens produktion att beröras i slutavsnittet. ?Att minnas honom innebär att ständigt vara på väg mot det oerhörda, det okända?, skrev Stig Carlson i en minnesartikel om Lindegren 1968. Målet för denna bok är i sista hand att levandegöra detta minne och lägga grunden till en djupare förståelse av det oavbrutna äventyr som uppenbarar sig i Erik Lindegrens poesi.
